I den här boken så är det huvudpersonen Doktor Glas som berättar allting. Han beskriver händelser och tankar utförligt i en dagbok och detta är vad man får läsa. På så sätt får man en väldigt ingående blick om de tankar och känslor som han har och hur han resonerar. Sättet han resonerar på grundas ofta på tidigare upplevelser och han gör tillbakablickar som förklarar. När författaren skriver på det här sättet får man inte veta hur de andra karaktärerna ser på saker och ting men man kan få ett ganska tydligt hum om hur de känner när författaren beskriver deras ansiktsuttryck och kroppsspråk från Doktor Glas synvinkel.

Halvvägs genom boken har det fortfarande inte hänt särskilt mycket. Mestadels dialoger, tankar och drömmar har gett en svag antydan om vad som komma skall. Bokens stämning känns mest som Doktor Glas sinnesstämning och hans känslor spelar en stor roll. Sinnesstämningen varierar, man märker att han tycker mindre och mindre om pastor Gregorius men mer och mer om pastorns fru. Det som visar på Doktorns ogillande mot pastorn är t.ex när pastorns fru lättat sitt sinne för Doktorn och man får veta hur han reagerar: ”Jag kände att jag blev het, mina tinningar bultade. Jag hörde en röst inom mig så tydligt, att jag nästan blev rädd för att jag tänkte den högt, en röst som viskade mellan tänderna: Akta dig, präst!”