I den här dikten verkar Stagnelius se döden som någonting befriande. Ett sätt att slippa all smärta och allt lidande som han utstår. Han tycker synd om sig själv och ser döden som en fridfull utväg och kanske ett sätt att återförenas med någon han hållit kär.

Hur jag själv ser på döden vet jag inte riktigt. Jag är inte religiös och jag har svårt att tro på ett liv efter detta. Jag tror att det helt enkelt är slut. Att ta livet av mig är nog aldrig någonting jag kommer överväga, det finns för mycket att uppleva i världen.

Jag skulle kalla det här en kärleksdikt. Det skulle kunna vara så att han skriver till någon han älskat som har dött och han vill följa med ner i graven. Han har gått in i en depression och kan inte gå vidare utan vill avsluta sitt lidande och återförenas med sin älskade. Jag tror att Stagnelius pekar lite på att livet inte är värt att leva utan kärlek.

När jag läser ”[…] när fasor den blodade jorden bebo” så tänker jag på krig. Krig är en fasa och att jorden är blodad får mig att tänka åt det hållet. Det kanske kan vara så att han har förlorat sin älskade i krig 

Fröding drömmer om kärlek, ouppnåelig kärlek. En dröm som han påstår aldrig kommer att uppfyllas. Varför han ser den som ouppnåelig framgår inte tydligt.  Han skulle kunna vara homosexuell. Det var någonting man inte gick ut med öppet på den här tiden och därför kan det ha varit svårt. Det skulle även kunna vara så att den han älskat har gift sig med någon annan och han kan absolut inte tänka sig en annan partner, alternativt att den han älskat har dött. Så han handlar för att fylla tomrumet. Troligen är det en förmögen man om han köper sig kärleken, sen om kärleken är en prostituerad eller de finaste saker han kan hitta på en marknad, det vet jag inte. Skulle jag möta denna man vet jag inte vad jag skulle ha att säga till honom. Troligen att inte ge upp hoppet, kärleken finns för alla.

Vad är det som har hänt? Hur förstår man det?

Hyresgästen har precis tömt sin lägenhet och ska flytta därifrån. Han flyttar för att han inte vill minnas det som har hänt de senaste två åren då han bott där med sin fru och (på slutet)sitt barn som båda gått bort på grund av sjukdom. Det blir mer och mer uppenbart, i takt med att han beskriver utifrån ett halvt pappersark med telefonnummer på, vad som hänt de senaste två åren. Att han träffat sin fru, hur de flyttade ihop, när allt började gå utför och hur det slutade med två kistor. En stor för hans fru och en liten för det barn de trots allt hann få.

Finns det några fördelar med att utgå från ett anteckningspapper när man berättar en historia? Varför tror du att Strindberg använder detta sätt?

En fördel med ett antekningspapper är att historien blir automatiskt mycket kortare och allting hamnar i en exakt ordning. Att det i detta fall var en telefonlista gjorde hela historien ännu mer konkret. Troligen är det just därför Strindberg använder det här sättet. Historien kan bli kort och simpel men ändå lyckas han få det skriven på ett eget sätt som får läsaren att tänka lite och tolka själv.

Strindberg har i många texter varit kritisk mot äktenskapet. Vad får du för intryck av hans äktenskapssyn i den här novellen? Motivera!

Just i den här novellen beskriver Strindberg äktenskapet som romantiskt och verkar vilja få fram det goda i det. I alla fall i slutet då man får veta att mannen som texten handlar om ändå är lycklig för att han har fått uppleva den fantaskiska kärleken och han bär sitt huvud högt. Samtidigt är kärleken i denna historia inte alltför lång och har ett tragiskt slut vilket kan tyda på att Strindberg ändå är ”rädd” för det dåliga med äktenskap, det tragiska som faktiskt kan inträffa och varnar för det samtidigt som det framstår som en lärdom.